Skarv
Skarv
Latinskt namn
Phalacrocora´cidae
Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Fiskarna hävdar att skarven äter upp all fisk. Skarven är egentligen inte en ny art, dock har underarter som toppskarven kommit till Sverige på senare tid. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art.
Storskarven
Storskarven häckar främst på ostkusten och i vissa insjöar i Skåne. Den är vanligast på sträckan mellan Blekinge och Uppland. Fågeln är i huvudsak svart, näbben är ljus och halsen har mer eller mindre ljusa nyanser. Storskarven har en längd på 77-94 centimeter och ett vingspann på 121-149 centimeter. Storleken skiljer sig ofta från individ till individ, det är vanligt att honorna är mindre. Storskarven har långa, runda och breda vingar och lång stjärt vilket gör den lätt att känna igen. Vingarna är placerade något bakom mitten på kroppen. Halsen är lång och upplevs tillsammans med huvudet som kantigt.
Storskarven är ett flockdjur. De flyger ofta tillsammans i V-formationer eller linjer. Storskarven flyger helst nära kustenoch gärna högt upp då de är i flock. Enskilda individer flyger nära vattenytan.
Precis som många andra fågelarter ser skarven annorlunda ut som ungfågel och vuxen. Som vuxen i praktdräkt är skarven svart. Om man tittar nära på en skarv, vid bra ljus, ser man att skarven är blå-grönglänsande på magen och halsen och att ovansidan är i bronsglans. Den är gul under ögat med bakomliggande vit strupe och kind. Då skarven inte har praktdräkt är den svart och de glansiga färgerna har övergått till mattare toner.
Som juvenil är skarvens fjäderdräkt brunsvart. Undersidan är, beroende på individ, olika mycket vit. Undersidan kan se mörk ut med ljusa partier. Då skarven blir äldre försvinner de ljusa partierna. Näbben på en juvenil är ofta gråaktig.
Toppskarven
Toppskarven häckar i flock på klippavsatser. Den är vanlig i väst Europa men den blir allt vanligare i Sverige då främst vidvästkusten. Den har under en tid varit vanlig på västkusten under vintrarna. Men på senare tid har allt fler toppskarvar även börjat häcka på västkusten. Toppskarven är mindre än storskarven. Den har en kroppslängd på 68-78 centimeter och ett vingspann på 95-110 centimeter. Förutom storleken är en markant skillnad mellan toppskarven och storskarven deras olika sätt att flyga. Toppskarven har en annan flygsiluett. Kroppen är bukig medan storskarven är mer jämngrov. Toppskarvens tyngdpunkt ligger baktill, den har en tunn näbb och en brant panna. Detta ger huvudet ett skraklikt[1] utseende.
Toppskarven är inte lika benägen som storskarven att flyga i flock. Men om de flyger tillsammans är det ofta i löst sammansatta flockar. Toppskarvarna flyger oftast och helst över vatten och väldigt sällan över land.
Som vuxen är toppskarvens praktdräkt svart med en svagt grönglänsande fjäderskrud. Denna skarvart saknar de ljusa delarna på huvudet som storskarven har. Mungiporna är gula och toppskarven har en ljus haka under vintertid. Den unga toppskarven är jämnt brunfärgad utan några fläckar på undersidan. Som juvenil har den ibland ett vitt streck över sin vinge vilket ger klar kontrast mot annars mörka skuldror och pennor. Även toppskarvens fjäderdräkt mörknar då den blir äldre.
Frågeställningar angående arten:
- Hur har den nya arten anpassat sig rent fysiologiskt?
- Hur påverkar den nya arten det naturliga ekosystemet?
Ekosystemet på land, där skarven häckar, ändras. Deras frätande avföring gör att få växter kan överleva i en skarvkoloni. Ofta när de häckat i träd så dör träden efter några år och de får börja häcka på marken. När en skarvkoloni har övergivits sker en snabb tillväxt av växter som tål att växa i hög kvävehalt, till exempel hallon. Även småkryp trivs i denna miljö. Vad gäller ekosystemeffekter i havet så äter skarven ungefär 500 gram fisk per dygn. En koloni kan bestå av över 1000 skarvpar. Det vill säga, skarvarna äter ganska mycket under en häckningssäsong. Vi har försökt jämföra skarvens föda med provfiskeresultat men eftersom skarven ofta äter små fiskar så som spigg vilka blivit vanlig på kusten. Dessa fastnar inte i näten vi provfiskeresultat, så är det svårt att avgöra vilka ekologiska effekter skarven har. Det kanske är bra att skarven äter mycket spigg eftersom spigg äter abborre rom. Eller så är det mindre bra för att spigg bär på en massa parasiter som genom skarven kan öka i antal och skapa hälsoproblem för andra fågelarter.
Hur/varför kommer de nya arterna till Sverige?
Fynd från skarv i Sverige är inte äldre än från 1800-talet, Under slutet av 1800-talet utrotades skarven i Östersjön eftersom de ansågs äta upp all fisk och var ett problem för fisket, 1909 fanns inga skarvar kvar i Sverige, 1920 skyddades skarvar i flera länder runt Östersjön, 1938 etablerades en koloni i Danmark, 1948 etablerades en koloni i Sverige i Kalmarsund. Sen dess har de ökat i antal exponentiellt. Eftersom de är en art som lätt anpassar sig så kan de också snabbt spridas. Nu häckar de längs hela Sveriges kust.
<--Tillbaka till arter.
[1] Reptillikt